Kultur som värmer

Jag har nyligen sett filmen Parfymen, baserad på boken med samma namn skriven av Patrick Syskind (tyskt y/u). Några kvällar senare var jag på en middag. Här visade det sig att jag inte var ensam om detta, när bland annat min bordsdam visade sig ha sett samma film. Eftersom boken gav mig något nytt då jag läste den, var jag ganska intresserad av hur hon uppfattade filmatiseringen. Det visade sig att hon inte läst boken men var av den uppfattningen att filmen var fruktasvärd. Eftersom det handlar om en mördare kan jag förstå att man blir illa berörd men anledningen visade sig vara av annan art; det var en objektifiering av kvinnan.

Genom historien har folk genom alla tider försökt undergräva, förtala och förbjuda kultur som inte tjänar deras politiska syfte. I en västvärld där man förfasas över Salman Rushdies fatwa på grund av hans litterära verk är man inte sen att följa efter. Just feminismen är här intressant, eftersom den anses så politiskt korrekt. Ett problem är att man iderligen tycks blanda samman begreppen feminism och genusanalys. Jag tänker inte tala om hur man ska konsumera sin kultur men jag har aldrig hört en poliker nämna Charles Bukowski som en inspirerande och spännande poet och författare (även om det kanske har hänt).

Alla har dock en mer eller mindre formad politisk åsikt, vilket oftast sitter ganska djupt rotad. Den bygger vanligtvis på grundläggande värderingar och tankesätt som man identifierar sig med, vilket gör att det tillhör en del av ens personlighet. Men nästa gång du bedömmer kultur tycker jag att du ska fundera på hur Göbbels hade sagt det. Han hade sina bokbål, vad har du?

Hur populära är populärförfattare?

Alla har nog suttit i sällskap och sågat reklamkampanjer på löpande band. Åsikterna i den grupp man umgås går ofta inte isär märkbart, och om de gör det förstår man i regel varför. När sparbanken bytte logotype fattade nog de flesta inte riktigt varför; den nya var ju så oerhört ful. Det kostade tydligen också en ofantlig summa pengar, vilket konsulterna kunde trösta sig med, efter en så totalsågad kampanj. Faktum är ju att männsikor i allmänhet vill bli uppskattade för sin person och sina prestationer, vilket i och för sig är två vitt skilda saker. Men hur blir det om man inte gör skillnad på dessa?

Det finns en rad författare som skriver böcker som inte direkt klassas som kvalitetslitteratur. Det handlar om Jan Guillio, Liza Marklund mfl. Jag kan inte personligen uttala mig om kvalitén på deras produktioner då jag endast har skummat igenom en bok av vardera författare men om marknaden ger tummen upp antar jag att de fyller en funktion. Vad som blir lite problematiskt är när dessa författare ska marknadsföra sig. Jan Guillio var tidig med att med sitt eget ansikte fronta sina produkter. Att mucka från kåken med en gammal facit under armen luktar reklamjippo; "Vad kan han har skrivit där inne?" Liza Marklund har har tagit det hela steget längre. Det verkar vara mer regel än undantag att se henne på framsidan av hennes böcker.

När Liza Marklund med röda solglasögon pryder omslaget på Prime Time utgiven av Piratförlaget tycker jag att det ser förfärligt ut. Samma sak tycker jag när jag ser Haglöfs digitala H men det är en väsentlig skillnad, Liza Marklund är ju en person. Ska jag ge mina personliga åsikter av Liza Marklund som varumärke tycker jag det är skamlöst, oattraktivt och ganska töntigt. Hur hon är som person har jag ingen aning om men det blir ganska svårt att hålla isär personen Liza Marklund och varumärket LizaMarklund, det samma gäller Jan Guillio.

Man kan nu argumentera för att detta länge har gällt musikartister. Jo visserligen, men förutom att spela musik så ska de uppträda, vilket förmedlar en visuell bild. Som författare ska man skriva böcker, vilket går att genomföra med en papperspåse på huvudet om så krävs. Det är också lättare att se att musikartister spelar en roll t.ex. Allice Cooper, man kan då relativt enkelt skilja på rollen och personen. Men en Jan Guillio som står i en sälskinnspäls i en vintrig ödemark och deglar om halvfabriserade historiska fakta, lite mer besvärligt.

Jag vill inte att dessa två oerhört produktiva författare ska lägga om kurs (vilket jag inte tror de gör heller), men de får oss konsumenter att sakt men säkert ändra människosyn, och inte till det bättre.

Livsstil invandrare

Jag har köpt min sista cardigan, inte ägt en slipover sen gud vet när och köper nog inte en till BMW. Även om jag ibland förnekar det, styrs mina livsval av mode och trender. Jag tror att vi alla bryr oss om omgivningens signaler, hur gärna vi nu än vill vara självständiga och egensinniga. När man i Sverige går förbi kön med sina helsvenska klubbkompisar känner man en viss vinnargemenskap, men när man ser andra mörka, unga, arga killar som samtidigt konsekvent nekas inträde får man en klump i magen; vem är egentligen invandrare i Sverige och hur trendigt är de/vi?

Vill man sälja en produkt ska den absolut inte representera fattigdom, utanförskap och bitterhet. Undersökningar har inte bara visat att svenska invandrare har svårare att få ett jobb i Sverige utan att de också har en högre utbildningsnivå än Svenne Banansson. Fortfarande exkluderas de på grund av sitt svenska uttal, sin hudfärg eller sitt exotiska efternamn och förvisas därmed till folkhemsfattigdom, klart de blir förbannade. I ett land där man uppmanar människor på arbetsmarknaden att se sig själv som ett varumärke vet jag inte ens om Andy Warhol kan sälja alla.

I en intervju en gång sa Göran Persson att halva nöjet med att gå på bio (innan reklam-TV:s tid) var just reklamen innan filmen. Utan att ta ut svängarna för mycket vågar jag nog påstå att den reklamfilm som Sverige och svenska medborgare dagligen matas med har regisserats, producerats och castats av Göran Persson och hans förra regering. I denna reklamfilm är alla taxichaufförer, städare, pizza och kebabnissar invandrare. Vidare skulle nog en personalansvarig rynka på näsan åt de namn som toppar ”störst parkeringsskuldlistan” i Malmö och tomtpriserna talar sitt tydliga språk var man vill bo i Sverige och vilka grannar man vill ha. Fortfarande sitter man i sin villa och hävdar med en tonårings envishet att man inte påverkas av detta. Iförd en Lacostepiké proklamerar man högljutt att man inte gör skillnad på folk och folk.

Trender är dock något som kommer och går, och det man endera dagen betalar en smärre förmögenhet för raljerar man över den nästa, vi minns alla axelvadden och Hot Shoten. Tidningar som Gringo försöker skapa, försvara och ”hypa” invandrarlivsstilen. Problemet är bara att ju bättre man lyckas, desto brantare blir nerförbacken. Har man råd med en multikultibaksmälla om man bor i Fittja? Skulle inte tro det!