Hur populära är populärförfattare?

Alla har nog suttit i sällskap och sågat reklamkampanjer på löpande band. Åsikterna i den grupp man umgås går ofta inte isär märkbart, och om de gör det förstår man i regel varför. När sparbanken bytte logotype fattade nog de flesta inte riktigt varför; den nya var ju så oerhört ful. Det kostade tydligen också en ofantlig summa pengar, vilket konsulterna kunde trösta sig med, efter en så totalsågad kampanj. Faktum är ju att männsikor i allmänhet vill bli uppskattade för sin person och sina prestationer, vilket i och för sig är två vitt skilda saker. Men hur blir det om man inte gör skillnad på dessa?

Det finns en rad författare som skriver böcker som inte direkt klassas som kvalitetslitteratur. Det handlar om Jan Guillio, Liza Marklund mfl. Jag kan inte personligen uttala mig om kvalitén på deras produktioner då jag endast har skummat igenom en bok av vardera författare men om marknaden ger tummen upp antar jag att de fyller en funktion. Vad som blir lite problematiskt är när dessa författare ska marknadsföra sig. Jan Guillio var tidig med att med sitt eget ansikte fronta sina produkter. Att mucka från kåken med en gammal facit under armen luktar reklamjippo; "Vad kan han har skrivit där inne?" Liza Marklund har har tagit det hela steget längre. Det verkar vara mer regel än undantag att se henne på framsidan av hennes böcker.

När Liza Marklund med röda solglasögon pryder omslaget på Prime Time utgiven av Piratförlaget tycker jag att det ser förfärligt ut. Samma sak tycker jag när jag ser Haglöfs digitala H men det är en väsentlig skillnad, Liza Marklund är ju en person. Ska jag ge mina personliga åsikter av Liza Marklund som varumärke tycker jag det är skamlöst, oattraktivt och ganska töntigt. Hur hon är som person har jag ingen aning om men det blir ganska svårt att hålla isär personen Liza Marklund och varumärket LizaMarklund, det samma gäller Jan Guillio.

Man kan nu argumentera för att detta länge har gällt musikartister. Jo visserligen, men förutom att spela musik så ska de uppträda, vilket förmedlar en visuell bild. Som författare ska man skriva böcker, vilket går att genomföra med en papperspåse på huvudet om så krävs. Det är också lättare att se att musikartister spelar en roll t.ex. Allice Cooper, man kan då relativt enkelt skilja på rollen och personen. Men en Jan Guillio som står i en sälskinnspäls i en vintrig ödemark och deglar om halvfabriserade historiska fakta, lite mer besvärligt.

Jag vill inte att dessa två oerhört produktiva författare ska lägga om kurs (vilket jag inte tror de gör heller), men de får oss konsumenter att sakt men säkert ändra människosyn, och inte till det bättre.