Under ett årtusende har vi ömsom grävt ner fredspipor, ömsom grävt skyttevärn med samme dansk på andra sidan sundet, vad är det som gör rivaliteten så stark? Jag har haft ett flertal samarbeten med Dansken och det går oftast bra, men på något sätt verkar den danska "hyggen" inte riktigt solid. I Sverige utmärker sig knäppgökar genom ett allmänt konstigt beteende, man gnäller om tvättstugan, klagar, visar outgrundlig avundsjuka etc. Dansken å andra sidan visar i regel alltid upp ett gladlynt yttre. Det verkar vid första anblicken (för en svensk) som om det inte finns olyckliga och konstiga människor i Danmark, det är givetvis helt fel, vilket vi såg ikväll. För mig som svensk (om än med utländska rötter) så ter sig den danska godmodighten som en kulturell vinnaranda, men många gånger är den bara en mask för ett stort människohat där Sverige allt som oftast får klä skott.
Det är inte någon tillfällighet att Dansken lever kortare, bygger pallisader kring sina gränser och låter skatten vara 200% på bilar. Hela den danska levnadsstilen bygger i grund och botten på att se omvärlden med skygglappar och man skyller gärna sina egna tillkortakommanden på någon annan. När man läser det här ställer man sig givetvis frågan om vi inte är likadana i Sverige. Jo det är vi, men det finns inte tillstymmelsen till acceptans för ett sådant resonemang och agerande. Vi kan inte ostraffat hävda att muslimer ska göra på det ena eller det andra sättet och vi kan inte heller komma undan med att springa in (kraftigt överviktig) på en fotbollsarena med mysbyxor och försöka slå ner en domare. Varken i det ena eller det andra fallet blir man förbannad på sina landsmän och ber dem förklara sig, man viker undan blicken och tycker det är pinsamt.
Imorgon kommer en rundlagd dansk bonngrabb vakna upp och undra varför Svensken envisas med att sabba hans liv. Jag kan inte annat än önska honom lycka till.
No comments:
Post a Comment