Har man en nästan säker vinnarhand kan man frestas att satsa frenetiskt samtidigt som det riskerar att skrämma bort andra spelare som inser detta och lägger sig. Då blir potten kanske ändå inte så stor som den hade kunnat bli om man hade gått lugnare fram. Att spela väldigt irrationellt är inte heller bra, d.v.s. att ofta satsa och höja på skräpkort eller ofta behandla de bra korten blygsamt. De andra spelarna kommer visserligen att få svårt att lista ut vad man sitter med för kort när man avger dina bud. Men man kommer ändå att förlora i längden på att man inte får in de stora potterna när man vinner, plus att man kommer att slösa bort onödigt mycket när någon annan är favorit till potten. Alltså handlar det om att hitta en balansgång mellan att spela lagom vilseledande och lagom statistiskt rätt så att man inte slösar eller missar gynnsamma lägen. 
Poker har tack vare sin komplexitet och sitt djup visat sig vara ett utmärkt studieobjekt i spelteori. Poker har kopplingar till ekonomiska teorier där aktörer på en marknad fattar beslut med bristfällig information. En stor och svår utmaning för forskare inom artificiell intelligens är att konstruera dataprogram som klarar av att mäta sig med de bästa mänskliga spelarna. För att bli riktigt bra på poker måste man spela mycket för att få erfarenhet av en massa olika situationer.
Självklart satsar jag alltid på gamle Bills klassiska hand - död mans hand (par i svarta ess och svarta åttor).
No comments:
Post a Comment