Keramik och det fria valet

Under mina besök i Sverige på somrarna har jag noterat ett intressant fenomen. En konstellation av människor som inte nödvändigtvis är sammansatt på lika villkor. Jag tänker naturligtvis på de frisinnade bibliotekarierna vilka ibland går under den mindre smickrande benämningen Marimekko-kossor. Den här gruppen kvinnor i åldern 40-60 arbetar ofta i kultursektorn. Det kan vara en museeiintendent, kulturgeograf eller genusvetare men kanske i ännu större utsträckning bibliotekarie på en grundskola eller kommunikationsansvarig på en mellanstor kommun. Den röda tråden är att brödfödan alltid intjänas via skattemedel och där resultatet av deras dagliga slit är svårt att mäta. De visar på sin fria tanke och sitt oberoende från det normativa samhället genom att under några sommarmånader varje år ha en affär med en tjugo år yngre man från Afrika.

Det mest intressanta i sammanhanget är att denna grupp kulturintresserade kvinnor anser sig vara mycket upplysta. De ser, naturligtvis, ner på män som ägnar sig åt liknande verksamhet. Enda egentliga skillnaden är att objekten i det andra sammanhanget nästan uteslutande är från den asiatiska delen av världen. Det finns all anledning att återkomma till frågan varför män och kvinnor i västvärlden väljer sina tillfälliga kamrater från så skilda delar av klotet.

Samma upplysta kvinnor säger helt ogenerat att de tycker om den afrikanske mannen för att han är så levnadsglad och obekymrad. Den svarte mannen gillar musik och att dansa. Han är inte lika stel och tråkig som svensken i allmänhet. Som klippt ur kurslitteraturen på rasbiologiska instutionen i Uppsala 1934.

Om ni tittar på fotot här ovan kan ni ana att mannen på bilden inte är fullt lika entusiastisk att sitta i offentliga sammanhang med två överviktiga kulturarbetare med Florence Nightingale-komplex. Samtidigt måste man respektera hans val. Hon betalar sannolikt fikat och kanske också ett par Air Jordan.

Jag har själv bevittnat en dylik transaktion med en mycket rundlagd dansk kvinna i kort blond stubbad frisyr och en sälskinnsjacka. Sälskinnsjackan skulle förmodligen signalera systerskap med inuiterna på Grönland. Hon ledsagade en ung senegales på den spanskt eldiga klädkedjan Zara för att köpa en helt ny mundering. Det blev en hel trave kläder. Trine halade utan att blinka upp en portmonnä ur Marimekkoväskan. Den unge mannens blick var helt naturligt låst vid den tjugoettåriga tjejen som stod och kände på en ljuvlig ljusgul lammullströja.

Det är möjligt att Kant hade rätt, det finns alltid ett val. Det kan dock inte kännas så trevligt att behöva släpas runt på Österlen för att sedan avsluta dagen med att återskapa drejscenen i Ghost med en dansk sälkvinna.