ponera: De känner en neger på riktigt

Jag var på en horribel nyårsfest i Sverige förra året. Eftersom jag bara tillfälligt befinner mig i moder Svea får jag finna mig i att fira diverse högtider utan högdjur. I det här fallet landade jag i ett skånskt radhusområde. Bara det var naturligtvis väldigt sorgligt. Inredningen var mycket paradoxal. Naturligtvis var det skandinaviskt blont och sparsmakat men det myllrade samtidigt av borgarmarkörer. Vart man än vände sig så höll man på att välta en Aalto eller slå huvudet i en PH. Som lök på laxen så var det det dess utom ymnigt med med små liv under tio år. Jag antar att det har att göra med att jag själv har valt en annan väg i livet. Hur som helst så var det påfallande tydligt att stämningen var lite exalterad lite som min barndoms jular i jämtland när vi väntade på tomten. Barnen var de enda som uppförde sig som de brukar dvs förde ett jävla liv.

Efter en timme så förstod jag vad alla väntat på - det kom en snubbe från Etiopien till festen. Jaha tänkte jag men helt plötsligt blev alla väldigt cosmopolitiska och härliga. Ingen ville visa att denne mans inträde i medelklassens hjärta rört om något. Hans blotta närvaro visade att här i det här radhuset är man minsann inte rasist, här umgås vi till och med med invandrare. Plötsligt surrade alla konversationer kring vad man gjorde för etnografiska utsvävningar på sin fritid. Det spelades bongo och dansades flamenco. Jag misstänker starkt att anledningen till att jag själv blev förärad en inbjudan till denna nyårstillställning är mitt haitiska ursprung samt ett internationellt arbete som ofta förläggs i ett utvecklingsland.

Någon kände minsann ett par från Barcelona - ett HOMOsexuellt par. Det stod mycket högt i kurs på medelklassfesten tills slutligen bomben briserade över ett par övergrillade havskräftor. Värdparet skulle minsann åka till Addis Abbeba tillsammans med snubben som kom sent till festen. Nu satt alla svennebananer och knöt nävarna i fickorna samtidigt som en känsla av uppgivenhet infann sig.