Så var det det här med hygienen

På grund av personliga skäl har jag det tvivelaktiga nöjet att spendera veckan i allmogens land, Sverige. När jag till stora delar är uppvuxen i Sverige, förväntar jag mig att åtminstone känna igen mitt lands avigsidor. Det har under dessa dagar visat sig helt felaktigt. Jag vill här publicera en lista över ett fåtal av alla de saker som jag starkt ogillar i Sverige . Som så många saker som jag ogillar härrör samtliga från snusk, ohygien och slafseri.

1. Jag har blivit bekant med blocket.se, och det är en flyktig bekantskap vill jag lova. Loppmarknader är inte samma sak som konstauktioner; konst är vackert, nyskapande och genuint, emedan gammalt skrot ska bort fortast möjligt. Består hela Sveriges befolkning uteslutande av fattiglappar numera? Tragiken ligger mest i att det syns på dem, och de är oftast männen som sticker ut med sin slafsighet. Jag kan inte begripa hur ni kvinnor kan fatta tycke för en samling lumpna lumpsamlare.

2. Lunch i Sverige är nästan undantagslöst äckligt, på alla sätt. Idag frågade jag inledningsvis servitrisen varför de serverade maten på ett zebraskinn. Hon begrep givetvis inte att jag åsyftade dukens vikränder som givetvis inte strukits bort. Efter att dryckesbeställningen tagits upp blir jag anvisad till något bufféliknande jippo. Jag har aldrig fattat varför vi som inte vill äta på en bricka ska behöva springa benen av oss för att samla på oss alla verktyg för en lyckad lunch. Ståendes bakom en småförkyld IT-människa (förmodligen småbarnsförälder också) ser jag att besticken, ståendes i runda behållare, är vända med spetsarna uppåt! Ska jag verkligen stoppa dessa saker i min mun? Jag vill inte verka snobbig på något sätt men kan det inte vara så att de som jobbar på restaurang varken är doktorer i immunologi eller etikettskolade?

3. Jag åker gärna taxi. På senare tid verkar denna yrkeskategori helt tappat förmågan att ta hand om sina fordon. Senast jag åkte taxi var jag tvungen att lämna in alla mina kläder på kemtvätt. Det visade sig nämligen att slafspellen hade en hund som helt ohämmat fick åka i taxin. Min far och jag odlade en myrkoloni under mina uppväxtår så jag förstår det band som hunden och han förmodligen har, men någonstans måste man ju dra gränsen. Jag har under mina år som utlandssvensk ofta stött på konstiga chaufförer men de har alltid en oklanderlig ansvarskänsla när det kommer till innandömet av deras taxibilar.

Efter en lång dag kan det hända att jag överreagerar en aning men håller ni inte med?