USA visar vågen igen

Stora landet i väster har återigen visat framfötterna genom att ta i med hårdhandskarna i hanterandet av överviktiga. Clarian Health Partners har börjat bötfälla anställda som är överviktiga. En helt rationell åtgärd naturligtvis men den har visat sig vara lika naturligt kontroversiell.

Jag citerar från http://www.svd.se/

Med början 2009 får anställda med övervikt, högt kolesterolvärde eller högt blodtryck böta upp till 30 dollar, eller drygt 200 kronor, varannan vecka.

- Först blev jag förbannad, säger 29-åriga Courtney Jackson, som arbetar på sjukhusföretaget, till Los Angeles Times.Men nu, efter att ha accepterat nyheten, säger hon att det är rätt att tvingas betala om man väger för mycket.

- Om jag fortfarande är överviktig när det här börjar så förtjänar jag att få böta, säger hon.

Och Clarian Health Partner är långt ifrån den enda arbetsgivaren som nu inför regler för hur överviktiga de anställda får vara. Vissa belönar anställda som tränar och håller sig i form, andra gör som sjukhusföretaget och tvingar sina anställda att böta. Bland annat undersöker nu skolmyndigheten i Los Angeles om de 90 000 anställda kan fås att må bättre med morötter och piskor.

En rolig detalj är att överviktiga redan tjänar 8 kr mindre i timmen enligt en undersökning från Stanford 2005. Detta innebär inte att överviktiga på något sätt automatiskt diskrimineras. Snarare är det ett resultat av lägre arbetstempo och längre matraster.

Det finns ljus i tunneln trots allt. Jag var annars nära att hoppa i den översvämmade Themsen när jag hörde att Bergman avlidit på Fårö.

40 silverdaler

Sociala normer och oskrivna regler, det verkar ju fungera bra. I denna stund publiceras på aftonbladets hemsida att "Nu är pengar den nya porren". Man menar här att det hemligaste och mest förbjudna är vad folk tjänar, emedan det tidigare var vad grannen höll på med i sängkammaren.

I norr var det vallarecept och i söder var det snapsen, i mellansverige där folk röstar grunnade vi på annat. Det finns få sällskap där status är så viktigt som där man vägrar tala om hur mycket pengar man har och tjänar. Det anses anses (läs båda) fult att tala om pengar men man kan gärna prata om vad man gör med dem och var man jobbar med, och det sparas sällan på krutet.

På samma sätt har ofta sexuella relationer stort skvallervärde och då i synnerhet om någon bedrogs, samsades eller kommer ut ur garderoben. Men mycket sällan nämns en ymnig huvudvärk som brukar tillta på kvällskvisten eller varför inte en nattmacka i goda vänners lag.

Jag tjänar ungefär 1.000.000 SEK om året och är bisexuell, frossar ni?

Dejligt med dansken

Fotboll, folkfest och kamp. Sverige inleder spelet med tre på raken följande mål, det skrattas, jublas och räds, dansk fotboll är på frammarsch. Dansken tar igen mark, jobbar fram och går slutligen upp jämsides med ett ganska stukat Sverige, 3-3. Vi känner hur spelet slinker oss ur händerna, men så plötsligt; en magsopa, en straff och ett överfall på domaren. På något sätt vinner Sverige med 0-3. Chockad - absolut, förvånad - sällan.

Under ett årtusende har vi ömsom grävt ner fredspipor, ömsom grävt skyttevärn med samme dansk på andra sidan sundet, vad är det som gör rivaliteten så stark? Jag har haft ett flertal samarbeten med Dansken och det går oftast bra, men på något sätt verkar den danska "hyggen" inte riktigt solid. I Sverige utmärker sig knäppgökar genom ett allmänt konstigt beteende, man gnäller om tvättstugan, klagar, visar outgrundlig avundsjuka etc. Dansken å andra sidan visar i regel alltid upp ett gladlynt yttre. Det verkar vid första anblicken (för en svensk) som om det inte finns olyckliga och konstiga människor i Danmark, det är givetvis helt fel, vilket vi såg ikväll. För mig som svensk (om än med utländska rötter) så ter sig den danska godmodighten som en kulturell vinnaranda, men många gånger är den bara en mask för ett stort människohat där Sverige allt som oftast får klä skott.

Det är inte någon tillfällighet att Dansken lever kortare, bygger pallisader kring sina gränser och låter skatten vara 200% på bilar. Hela den danska levnadsstilen bygger i grund och botten på att se omvärlden med skygglappar och man skyller gärna sina egna tillkortakommanden på någon annan. När man läser det här ställer man sig givetvis frågan om vi inte är likadana i Sverige. Jo det är vi, men det finns inte tillstymmelsen till acceptans för ett sådant resonemang och agerande. Vi kan inte ostraffat hävda att muslimer ska göra på det ena eller det andra sättet och vi kan inte heller komma undan med att springa in (kraftigt överviktig) på en fotbollsarena med mysbyxor och försöka slå ner en domare. Varken i det ena eller det andra fallet blir man förbannad på sina landsmän och ber dem förklara sig, man viker undan blicken och tycker det är pinsamt.

Imorgon kommer en rundlagd dansk bonngrabb vakna upp och undra varför Svensken envisas med att sabba hans liv. Jag kan inte annat än önska honom lycka till.

Kultur som värmer

Jag har nyligen sett filmen Parfymen, baserad på boken med samma namn skriven av Patrick Syskind (tyskt y/u). Några kvällar senare var jag på en middag. Här visade det sig att jag inte var ensam om detta, när bland annat min bordsdam visade sig ha sett samma film. Eftersom boken gav mig något nytt då jag läste den, var jag ganska intresserad av hur hon uppfattade filmatiseringen. Det visade sig att hon inte läst boken men var av den uppfattningen att filmen var fruktasvärd. Eftersom det handlar om en mördare kan jag förstå att man blir illa berörd men anledningen visade sig vara av annan art; det var en objektifiering av kvinnan.

Genom historien har folk genom alla tider försökt undergräva, förtala och förbjuda kultur som inte tjänar deras politiska syfte. I en västvärld där man förfasas över Salman Rushdies fatwa på grund av hans litterära verk är man inte sen att följa efter. Just feminismen är här intressant, eftersom den anses så politiskt korrekt. Ett problem är att man iderligen tycks blanda samman begreppen feminism och genusanalys. Jag tänker inte tala om hur man ska konsumera sin kultur men jag har aldrig hört en poliker nämna Charles Bukowski som en inspirerande och spännande poet och författare (även om det kanske har hänt).

Alla har dock en mer eller mindre formad politisk åsikt, vilket oftast sitter ganska djupt rotad. Den bygger vanligtvis på grundläggande värderingar och tankesätt som man identifierar sig med, vilket gör att det tillhör en del av ens personlighet. Men nästa gång du bedömmer kultur tycker jag att du ska fundera på hur Göbbels hade sagt det. Han hade sina bokbål, vad har du?

Hur populära är populärförfattare?

Alla har nog suttit i sällskap och sågat reklamkampanjer på löpande band. Åsikterna i den grupp man umgås går ofta inte isär märkbart, och om de gör det förstår man i regel varför. När sparbanken bytte logotype fattade nog de flesta inte riktigt varför; den nya var ju så oerhört ful. Det kostade tydligen också en ofantlig summa pengar, vilket konsulterna kunde trösta sig med, efter en så totalsågad kampanj. Faktum är ju att männsikor i allmänhet vill bli uppskattade för sin person och sina prestationer, vilket i och för sig är två vitt skilda saker. Men hur blir det om man inte gör skillnad på dessa?

Det finns en rad författare som skriver böcker som inte direkt klassas som kvalitetslitteratur. Det handlar om Jan Guillio, Liza Marklund mfl. Jag kan inte personligen uttala mig om kvalitén på deras produktioner då jag endast har skummat igenom en bok av vardera författare men om marknaden ger tummen upp antar jag att de fyller en funktion. Vad som blir lite problematiskt är när dessa författare ska marknadsföra sig. Jan Guillio var tidig med att med sitt eget ansikte fronta sina produkter. Att mucka från kåken med en gammal facit under armen luktar reklamjippo; "Vad kan han har skrivit där inne?" Liza Marklund har har tagit det hela steget längre. Det verkar vara mer regel än undantag att se henne på framsidan av hennes böcker.

När Liza Marklund med röda solglasögon pryder omslaget på Prime Time utgiven av Piratförlaget tycker jag att det ser förfärligt ut. Samma sak tycker jag när jag ser Haglöfs digitala H men det är en väsentlig skillnad, Liza Marklund är ju en person. Ska jag ge mina personliga åsikter av Liza Marklund som varumärke tycker jag det är skamlöst, oattraktivt och ganska töntigt. Hur hon är som person har jag ingen aning om men det blir ganska svårt att hålla isär personen Liza Marklund och varumärket LizaMarklund, det samma gäller Jan Guillio.

Man kan nu argumentera för att detta länge har gällt musikartister. Jo visserligen, men förutom att spela musik så ska de uppträda, vilket förmedlar en visuell bild. Som författare ska man skriva böcker, vilket går att genomföra med en papperspåse på huvudet om så krävs. Det är också lättare att se att musikartister spelar en roll t.ex. Allice Cooper, man kan då relativt enkelt skilja på rollen och personen. Men en Jan Guillio som står i en sälskinnspäls i en vintrig ödemark och deglar om halvfabriserade historiska fakta, lite mer besvärligt.

Jag vill inte att dessa två oerhört produktiva författare ska lägga om kurs (vilket jag inte tror de gör heller), men de får oss konsumenter att sakt men säkert ändra människosyn, och inte till det bättre.

Livsstil invandrare

Jag har köpt min sista cardigan, inte ägt en slipover sen gud vet när och köper nog inte en till BMW. Även om jag ibland förnekar det, styrs mina livsval av mode och trender. Jag tror att vi alla bryr oss om omgivningens signaler, hur gärna vi nu än vill vara självständiga och egensinniga. När man i Sverige går förbi kön med sina helsvenska klubbkompisar känner man en viss vinnargemenskap, men när man ser andra mörka, unga, arga killar som samtidigt konsekvent nekas inträde får man en klump i magen; vem är egentligen invandrare i Sverige och hur trendigt är de/vi?

Vill man sälja en produkt ska den absolut inte representera fattigdom, utanförskap och bitterhet. Undersökningar har inte bara visat att svenska invandrare har svårare att få ett jobb i Sverige utan att de också har en högre utbildningsnivå än Svenne Banansson. Fortfarande exkluderas de på grund av sitt svenska uttal, sin hudfärg eller sitt exotiska efternamn och förvisas därmed till folkhemsfattigdom, klart de blir förbannade. I ett land där man uppmanar människor på arbetsmarknaden att se sig själv som ett varumärke vet jag inte ens om Andy Warhol kan sälja alla.

I en intervju en gång sa Göran Persson att halva nöjet med att gå på bio (innan reklam-TV:s tid) var just reklamen innan filmen. Utan att ta ut svängarna för mycket vågar jag nog påstå att den reklamfilm som Sverige och svenska medborgare dagligen matas med har regisserats, producerats och castats av Göran Persson och hans förra regering. I denna reklamfilm är alla taxichaufförer, städare, pizza och kebabnissar invandrare. Vidare skulle nog en personalansvarig rynka på näsan åt de namn som toppar ”störst parkeringsskuldlistan” i Malmö och tomtpriserna talar sitt tydliga språk var man vill bo i Sverige och vilka grannar man vill ha. Fortfarande sitter man i sin villa och hävdar med en tonårings envishet att man inte påverkas av detta. Iförd en Lacostepiké proklamerar man högljutt att man inte gör skillnad på folk och folk.

Trender är dock något som kommer och går, och det man endera dagen betalar en smärre förmögenhet för raljerar man över den nästa, vi minns alla axelvadden och Hot Shoten. Tidningar som Gringo försöker skapa, försvara och ”hypa” invandrarlivsstilen. Problemet är bara att ju bättre man lyckas, desto brantare blir nerförbacken. Har man råd med en multikultibaksmälla om man bor i Fittja? Skulle inte tro det!

Dussinakademiker

Vi har just nu fler högskolor och universitet i det här landet än tidigare och det har aldrig snackats mer. Må så vara att någon högskola ute på vischan har nichat sig mot arbetsmarknaden, och därigenom givit sig själv något berättigande, men annars ser det mer och mer ut som ABF tagit på sig en för stor kavaj. Vad ska nu alla dessa akademiker göra?

Grundskolans kvalitet har sjunkit drastiskt och den akademiska urvattningen lär nog inte styra upp det problemet. När trenden går mot muntiga examinationsmetoder (det är ju så viktigt att lära sig tala inför en grupp) tror jag att man är på rätt spår ändå. Det ska förmodligen bli telefon och dörrförsäljare av hela högen ändå.

Baby hit me one more time

Varför ger kvinnor pengar till missbrukare? Jag har funderat på det i många år. Tror de att missbrukarna får det bättre för att de får ett pund i sin haschbruna handflata?

Det första och enda missbrukaren företar sig med den slanten är att gå till närmaste återförsäljare av berusningsmedel. Det kan vara den nigerianska ganjanasaren vid Seven Eleven eller bara någon lokal vinhökare. Det går i alla fall inte till att ta sig i kragen, skaffa sig ett jobb och en bostad. Eller är det så att kvinnorna kalkylerar med att om man ger ett visst värde varje dag till missbrukarna så minskar inbrotten i närområdet. Det är en analys som kan tyckas lovvärd men har ett flertal brister. Det rationella är naturligtvis att både tigga och göra inbrott. Möjligen väljs mer riskabla objekt bort. Riskabla i bemärkelsen larmade objekt vilket sannolikt innebär en mer bemedlad ägare. Detta ger i sin tur vid handen att den dubbelarbetande trebarnsmammans bil garanterat drabbas av inslagen ruta, stulen stereo och sätena förstörda med exkrementer. Att överlämna pengar är följaktligen ingen god idé.

-Men mat då? Samma sak men knarkaren har magen full med räksallad och slaktavfall när han slår in trebarnsmammans bilruta.

-Jag men om jag ger Subutex då? Jo det kan man ju göra så kan missbrukaren sälja det till någon och köpa knark för pengarna så gör det inte så ont när han slår in rutan.

Det går inte att lösa en narkomans problem genom att skänka personen tio sekunder av ens tid eller pengar motsvarande en starköl. Vi snackar åratal av engagemang och tio- eller hundratusentalskronor. Så nästa gång du går ut och vill känna dig duktig skall du se till att ha en fullmakt för inskrivning på drogklinik och ett par hundratusen på fickan. Eller så kan du jobba, betala skatt och kräva att samhället tar hand om dessa individer på bästa sätt.

Stoppa du dina skenheliga småslantar i din rättvisemärkta spargris istället.

Att sluta en studiecirkel

Jag är feminist. På senare tid har det gått inflation i detta uttryck, vilket har lett till att gärna PK-folket stiger utanför ramarna och proklamerar att man visst inte är feminist men att man tycker att... Här kommer allt som oftast en fin, kompakt liten summering av vad vi feminister tycker. Er blygsamhet är patetisk, ni liksom vi är feminister. Värnar då en feminist nödvändigtvis för ett jämlikt samhälle, där det som mest behövs?

Det finns vissa områden i politiken som kan betecknas som Talker-subjects, såsom miljö-, demokrati- och jämlikhetsfrågor. Vissa politiska partier (läs vänster och miljöpartiet) visar i det närmsta en patologisk motvilja att behandla dessa ämnen förnuftigt. Samtalsämnen och medelfördelning där den en genomsvensk intellektuell medklass prioriteras är slående. Härvid avses projekt som kvotering, diskussionsforum och genusvetenskapligliga universitetsutbildningar. Inte nog med att vi faktiskt betalar för kalaset, pengarna tas givetvis från annat håll, ämnat åt jämställdhet.

Med detta i åtanke, vill vi verkligen fortsätta att betala för kalaset? Själv känner jag mig manad att betala men då vill jag se lite mer resultat. I jämställdhetskassan har antalet kvinnliga chefer och manliga barnskötare subventionerats på tok för länge. Det finns en liten grupp människor i det här landet som blir hotade, slagna och i vissa fall dödade, bara av den anledning att de är kvinnor. Skuldbegreppet sitter här som en törnkrona på dessa kvinnor och varje dag föds nya Judas. I Dagens Nyheter (20070125) beskrivs hur Tugba Tunc kämpar för att ställa sina manliga gärningsmän inför rätta för att nästan ha berövat henne livet, och hon är långt ifrån ensam. Om nu dessa kvinnor lyckas söka hjälp är de i så dåligt skick att mycket krävs bara för att få dem på benen. När man väl är bandagerad och har fast mark under fötterna börjar det verkliga arbetet. Vem behöver denna begränsade jämställdhet mer?

Denna stöttande verksamhet bygger till stor del på volontära insatser, vilket inte kan vara rimligt. Vi har just bytt kapten på den svenska skutan och en ändring av kursen borde ske. När vi nu har ett land fullt av feminister (uttalade och outtalade), är det då inte rimligt att kräva av dessa feminister att jobba för jämställdhet, istället för att snacka bort pengarna?

Staten, adeln och konsten

1917 ställde konstnären Marcel Duchamp ut en pissoar och ett flaskställ i ett traditionellt konstsammanhang. Duchamps grepp var enormt effektivt och kom att förändra hela västvärldens konstuppfattning, vilket medfört att konstlivet sedan dess utvecklats på ett sätt som gör att det inte längre går att fastställa vad konst egentligen är. Enligt den franske tänkaren Pierre Bourdieu kan konst idag endast definieras som något som en person som kallar sig konstnär definierar som ”konst”. Personen i fråga måste också lyckas övertyga minst en annan person att detta något är ”konst”. Under senare halvan av 1900-talet har konstbegreppet kommit att bli fullständigt vidöppet. Det var länge sedan man med konst enbart syftade till marmorskulpturer och oljemålningar.

Enligt de grupper som idag sysslar med konst kan den samtida konsten exempelvis bestå i att en person ligger och låtsas sova i en säng som placerats i en mataffär. Konst kan också avse en person iförd motorcykelhjälm som dansar i ett köpcentrum. Begreppet konst kan vidare omfatta en kornig videofilm av en man som låter sig skjutas med ett luftgevär i skinkan. Eller varför inte en före detta Robinson-deltagare som åker till Baltikum för att ha sex med prostituerade. Den här utvecklingen är inte nödvändigtvis problematisk i sig. Om någon nu vill smörja in sig själv med nyslungad, kanadensisk honung och vandra genom Heron City med Traci Lords självbiografi i den ena handen och koranen i den andra, och kalla upptåget för konst så ser jag inte några som helst problem med det. Vad som däremot är problematiskt är att den svenska staten genom olika konstråd, konsthögskolor och riktade ekonomiska stöd vill bestämma vad som ska inrymmas i det uppenbarligen obestämbara begreppet ”konst”.

Med ett vidöppet konstbegrepp är det nämligen omöjligt att definiera vem som har rätt att kalla sig konstnär. Trots detta rekryteras varje år, utifrån helt godtyckliga kriterier, blivande konstnärer till konstakademierna. Denna statliga urvalsprocess fortsätter sedan i konstråden där tjänstemän utsedda av kulturdepartementet agerar smakdomare åt folket.

Ibland får man höra att vi måste stödja konsten eftersom den är viktig för demokratins fortsatta vitalitet. Kan någon förklara för mig varför det skulle vara så? Varför är det viktigt för demokratin att finansiera självupptagna medelklassungdomars självförverkligande aktiviteter med offentliga medel? Visa mig varför det är viktigt för ett livskraftigt folkstyre att statsstödda ”konstnärer” sitter kluddar och drejar på Österlen. Vore det inte viktigare för demokratin om fler människor någon gång närvarade på ett kommunfullmäktigemöte istället för att klädsamt flanera genom konsthallen efter shoppingrundan ytterligare en lördagseftermiddag?

Jag tror att det är hög tid att ifrågasätta om det verkligen är befogat att utifrån ett demokratihänseende låta svenska förvaltningsorgan styra och ställa inom kulturlivet. Är det verkligen sunt utifrån ett demokratiskt perspektiv att ha en konstnärskår som är direkt beroende av att hålla sig väl med en statstjänstemannaelit? Och bör man inte ifrågasätta det lämpliga i att staten, i ett mångkulturellt samhälle, ger ekonomiskt stöd åt vissa specifika kulturyttringar? Är det faktiskt inte i själva verket så att det svenska konstlivet egentligen är djupt odemokratiskt och exkluderande. Makten att bestämma vad som är konst ligger trots allt i händerna på en liten statstjänstemannaelit som helt egenmäktigt tillåts avgöra vilka som får tillträde till den konstnärliga arenan i Sverige. Detta har föga överraskande föranlett en kraftig social snedrekrytering inom konstområdet. Varför är annars adliga efternamn så vanligt förekommande inom det statsstödda kulturlivet, inte minst bland dem som sitter på konstprofessurer eller bland dem som lyfter statliga konstnärslöner?

Att vi överhuvudtaget har konstutbildningar är egentligen mycket märkligt. Inga andra kulturområden är utformade på ett liknande sätt. Tanken att det skulle finnas statliga författarskolor där statligt sanktionerade författare väljs ut av en tjänstemannakommitté framstår inte bara som absurd utan också djupt skrämmande, som hämtad från en Orwellsk mardröm. Än mer absurd framstår kanske tanken på statliga punkrocksutbildningar administrerade av erfarna punkrockare som fått statstjänstemannatjänst.

Föreställ er Joey Ramone som ordförande i en kommittée med uppdrag att välja ut vilka som ska få tillträde till 120-poängsutbildningen i punkrock på högskolan på Gotland. Att i det läget påstå att ”punk’s not dead” vore ren lögn. Min poäng är emellertid att det är lika absurt att Marie-Louise Ekman innehar en statligt finansierad professur i ”konst”. Medborgarna kan själva avgöra vad de betraktar som konst, oavsett om det handlar om Pål Hollender, Ison & Fille, Lasse Åberg, Michael von Hausswolf, Feven eller Carl Johan de Geer.

Nej, låt staten syssla med det en stat ska syssla med, det vill säga leverera offentliga nyttigheter som rättssystem, vägnät, skolor och andra nödvändiga funktioner som inte marknaden förmår att tillhandahålla på egen hand. Låt sedan oss kulturkonsumenter själva avgöra vad vi anser är god konst.

Who talks the talk?

Tidigare har jag publicerat inlägg där världsproblem diskuterats. Detta har i sin tur lett till kommentarer där man menar att jag förenklar problematiken. I mitt jobb leder alla typer av samarbete med talkers till detta. Vi har faktiskt mål och chefer som kräver resultat emedan en talker i regel faller igenom maskorna i det system de befinner sig. Han avancerar inte men får heller inte sparken, på sin höjd blir han omplacerad men i värsta fall sparkas han snett uppåt. På lång sikt blir han givetvis isolerad och får färre uppdrag, men man ska säga att även en talker har sin plats i en grupp. Hade det funnits lite fler talkers på sent 30-tal i tysklands ledning, hade nog historien sett lite annorlunda ut.

Det är väl egentligen här som problematiken ligger. Som doer har man ett mycket större ansvar. Detta ansvar har en talker i det närmsta patologisk skräck inför. Inom psykologin ligger detta ganska nära vad man kallar "passiveagressive behavior". Det är givetvis så att inte alla talkers är sjuka men de har en stor risk att hamna där.
Hur ska man då tackla en talker?

En sak som är säkert är att talker-beteendet följer med ända in i fikarummet, så tänk dig för, den terrängen kan de. I projektstyrning är det viktigt att man lyckas delar upp problemet i mindre delar. Dessa delar måste vara ganska isolerade så man kommer framåt i arbetet; ett avslut är en framgång. Visar det sig att något är mer komplicerat än vad man i början trodde, delar man upp denna del i fler delar. En talker hamnar här ofta i mindmap-resonemang och väldigt komplicerade problemställningar. På något sätt verkar det som om det alltid är talkern som får de svåraste uppgifterna.

Här kommer den första chansen; försök få talkern ganska isolerad från början, han kommer att sitta där, inte komma någon vart, och försöka sänka det allmänna tempot. Detta ger regel nummer två; hans bidrag får inte bli en flaskhals. Det bästa man kan göra är att hitta på uppgifter som går helt stick i stäv mot de övriga arbetsuppgifterna, en så kallad alternativ väg. Om det nu mot all förmodan skulle visa sig vara ett bra alternativ gör man samma uppdelning igen, och vips så sitter han återigen i periferin (han har oftast satt sig där själv i alla fall). Det är i denna position han i regel är bäst.

Eftersom en talker oftast inte är dum kan han generera smarta kommentarer samtidigt som han inte kan förstöra arbetsgången, lite som en teknolog (se tidigare inlägg). När sedan projektet är slut tar man alla chanser att få honom misskrediterad på alla vis, helst med honom närvarande. På detta vis kommer han att varken vilja jobba med dig eller någon annan i projektet mer, vilket dina kollegor kommer att uppskatta och det bådar gott för framtiden.

När det gäller tredjevärlden-problematiken måste man göra samma sak. Vi som försöker lösa dem; se till så att inte folk svälter och ge inte talkern en chans att komplicera, de behövande har det komplicerat nog. Så om du känner att jag generaliserar och målar med för stora penslar, skicka mig ett gästinlägg så publicerar jag det. Det kommer att bli långt, tjatigt och helt obegripligt men jag kan hjälpa dig med det också.

Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa

Jag känner mig nödgad att komma med ett erkännande. Jag är nu tillbaka i London efter ett par hektiska veckor ute i fält. När jag kom hem till lyan i Bayswater slog det mig att det inte var länge sedan jag bevittnade en mycket grov misshandel i Hyde Park. En misshandel som sedermera slutade med att personen avled. Det var en pakistansk man som blev ihjälslagen bara ett tiotal meter från mig. Jag satt visserligen skymd men gärningsmännen torde ändå ha noterat min närvaro. De var tydligen också pakistanier läste jag i tidningen. Man misstänkte någon affärsrelaterad fejd. Hur som helst så gjorde jag inget för att ingripa. Inget alls. Snarare var jag som paralyserad. Inte av skräck eller rädsla utan snarast av fascination för det som hände. Jag följde allt från början till slut sittandes på min bänk med fingrarna vilande på laptopen.

Jag kan inte släppa känslan den eftermiddagen i parken. Man kunde ta på luften. Man kunde dofta den misshandlade mannens rädsla. Det hela var en mycket omskakande upplevelse. Äcklad och adrenalinstinn gick jag hem till min våning och drack ett par Stoli i absolut tystnad. Jag blickade ut över hustaken och undrade över vad det krävs för att döda en man. I mitt arbete reser jag mycket i utvecklingsländer och jag konfronteras dagligen med sorgen som drabbar familjerna då någon dör av hunger eller våld. Den känslan infinner sig dock sannolikt inte då man bringar någon om livet mitt i en av världens storstäder. Det känns snarast som ett närmast pikant inslag i den urbana miljön. Det hör till att ljusskygga individer tar livet av varandra på mer eller mindre kreativa vis.

Skall jag på detta morbida vis känna mig priviligierad att ha mött storstadens baksida tillika charm. Jag har ju trots allt valt att bosätta mig i London för att det är en sådan intressant och mångfassetterad stad. En stad som ger och tar.

Det enda som egentligen bekymrade mig var att någon av gärningsmännen skulle få för sig att stjäla min laptop men mina beräkningar från Aceh. Det hade varit pest att få göra om den skiten.

Emil i Asamara

Är det inte förbluffande vad det har skrivits mycket om den blonde ynglingen Calle Jonsson som står åtalad för mordförsök på Rhodos. Den blonde Calle är enligt alla svenska medier oskyldig och utsatt för ett rättsövergrepp i nivå med Dreyfus. Framförallt Aftonbladet har tagit på sig Emile Zolas rock i beskyddandet av Calle. Men rocken sitter verkligen illa på den populistiska tabloidkroppen och stinker av damm och malkulor.

Ostridigt är att Calle Jonsson varit i bråk med offret. En DNA-analys bekräftade också att offrets blod fanns på Calle Jonssons tröja. Han blev också utpekad av offret och ett vittne. Efter sex månader i grekiskt häkte släpptes han mot borgen och fick åka hem till Sverige i vänta på rättegång.

Annika Östberg är en dömd polismördare som också fått svenskarna på fall. Den nu 51-åriga Annika var 1981 med sin dåvarande pojkvän när denne sköt ihjäl en restaurangägare och en polisman. Pojkvännen hängde sig i häktet och Östberg fick fängelse i "25 år till livstid" för medhjälp till mord. Svensk media försöker med jämna mellanrum få hem henne till Sverige så att hon kan få komma ut på gatorna igen. Är verkligen fängelse för ett polismord lika med justitiemord?

Är det kanske så att opinionen i Sverige väljer att fria de rågblonda helsvenskarna med namn ur Astrid Lindgrens klassiker. Är det lättare att tänka sig att Calle och Annika är oskyldiga än exempelvis bry sig om den invandrade svensk som nyligen blev bortförd i Marocko. Varför skrivs det inte lika mycket om Dawit Isaac, den svenske journalisten som sitter fängslad i Eritrea.

Det kan väl inte ha med hudfärgen att göra?

Light my fire

Jag har tidigare definierat och visat två kategorier av människor; doers och talkers. Denna definition kan utvidgas med två andra begrepp – aktör och reaktör. Grundläggande är att en aktör är en skapare och en reaktör är en kommentator eller kritiker. En person oförmögen att själv skapa. En reaktör kan bara få bränsle från en annan persons kreativitet.



Aktörer: Fredrik Reinfelt, Hugo Chavez, Ingvar Kamprad, Hernando de Soto, Kim Jong Il, Jacques Chirac Aleksandr Lukashenka, Richard Branson, Robert Mugabe, Johan Stael von Holstein, Fidel Castro, FOX, JR Ewing, Jyllands Posten

Reaktörer: Naomi Klein, Robert Aschberg, Alexandra Pascalido, Michael Moore, Patrik Ekwall, Sverker Olofsson, Socialdemokraterna, Andres Lokko, Tony Blair, Bobby Ewing, DN

Som vanligt kan ni lägga på minnet var ni hörde det först.

Snille och smak

För att underlätta läsningen av denna blogg så kommer jag här att redogöra för de uttryck och den nomenklatur som myntats av undertecknad. Blygsamhet har aldrig varit min mest utvecklade egenskap varför jag inte blir förvånad om du återfinner något av nedanstående i SAOL inom de närmaste åren.

Borgarmarkör
Egendom, utbildning eller sociala koder som får ägaren att känna sig burgen materiellt och intellektuellt. Exempel är möbler signerade Wegner eller Bohlin. Annars namedropping av karaktären Kierkegaard eller Sylvia Plath.

Celebris Vulgaris
B och C-kändisar som framförallt gör sitt levebröd genom att visa hud eller att vara odrägliga. Givna exempel är Alice Timander och Claes Elfsberg.

Dokusåpaärlig
Man skall alltid säga att någon är korkad eller är dålig på att sjunga. Det vill säga sådant som vi andra döljer med vita lögner för att det dagliga sociala maskineriet skall fortsätta snurra. I dokusåpaärligheten ingår dock att ljuga om relevanta saker såsom att man har stulit någons Ipod eller att man inte har jobb.

SPP
Self Pity Products t.ex. tobak, alkohol, narkotika, fett, socker eller gambling.

SPF
Self Pity Philosophy, exempel på detta är överviktiga med övertygelsen att deras fetma uteslutande är ett resultat av genetik, inte alls det dagliga intaget av osund mat. Bittra taxichaufförer med en 30 år gammal ingenjörsexamen från Mogadishu University. Slöa, tatuerade, kängbeprydda, slätrakade och inte minst akterseglade unga mäns idéer av hur deras problem ska lösas.

Till tops Theresa!

Jag är så innerligt trött på dumvänstern som med sina trötta vulgära och argument försöker visa att kapitalism och globalisering utarmar världen. För inte så länge sedan var jag på middag med en självutnämnd Moder Theresa och givetvis socialist. Det var synd om allt och alla och allt var västvärldens fel. Var det inte Bill Gates eller IKEA så var det koloniseringen. Var det inte Nike så var det valutaspekulation. Theresas lösning var att genom statsstöd och handelshinder behålla jobben i Sverige och sedan ge bidrag till fattiga länder så att de kunde bygga ut sin socialförsäkring. Man kan bli trött för mindre. För att göra det lite enklare för Theresa att överblicka den faktiska utvecklingen i världen och att protektionism och bidrag inte är en lösning har jag sammanställt en liten faktabank nedan.

Globaliseringen leder inte till ett race to the bottom som Attac med flera i den rasistiska vänstern hävdar. Det är inte ett problem att världens arbetskraft utökas - det är en tillgång. Det är inte ett problem att Nike etablerar sig i Indonesien - det är bra att löner och levnadsvillkor höjs. När de multinationella bolagen flyttar till ett nytt låglöneland så är det just av den anledningen att lönerna i det första landet stigit. Är det ett problem? Det är är bra att analfabetism och och spädbarnsdöslighet minskar. Eller är det så att er solidaritet bara sträcker sig till landets gränser och för våra arbetare och vårt folk?

Jag söker tröst i att det är jag och mina likar som arbetar med handel och utveckling i världen och inte du. Du kommer fortsatt att vara plusjobbare i offentlig sektor och på lediga stunder bittert tala om hur du hade kunnat lösa allt med dina socialistista idéer. Som tur vad anställs ni aldrig till jobb med inflytande möjligen med undantaget av journalistkåren.

En hatt är en hatt är en hatt?

När man reser runt i västvärlden så möts man alltid av föreställningen att just det landet har världens högst utbildade taxikår. Det sägs också med ett uppgivet uttryck som att världen är allt bra orättvis. Man har inte förstånd att utnyttja all den kompetens som sliter bakom taxametern. Att sedan de desillusionerade västerlänningarna i fråga i ett anställningsförfarande skamlöst sorterar bort alla utländskklingande namn är en annan femma. Den dubbelmoral som allomstädes är närvarande avser jag återkomma till, dock inte i detta inlägg. Jag vill istället lyfta frågan om en hatt verkligen alltid är en hatt?

Är det verkligen så att vi skall ta hänsyn till och bli hänförda av en doktorshatt från Mogadishu från 1972. Är verkligen en civilingenjör med examen från Belmopan eller Luanda att likställa en examen från MIT eller för all del KTH. Tashkent eller Umpala kanske inte har den bästa infrastrukturen för att upprätthålla en god studie- och forskningsmiljö.

Trots detta tvingas jag fortfarande under varje resa hålla med taxichauffören om västvärldens bristande tolerans. Jag sitter och nickar, suckar och beklagar. Jag vill egentligen bara be honom att parkera bilen, fälla upp min laptop på motorhuven och utbrista – OK, visa mig då! Han skulle då få möjlighet att ge mig lösningsförslag på skenande transaktionskostnader i forna Sovjetrepubliker. Visa mig hur man kan upprätthålla kall fusion mer än ett kort ögonblick.

Eller är det kanske så att marknaden har talat?

Den nakna sanningen under sombreron

Eftersom KLM strulat med mitt bagage var jag nyligen tvungen att spendera ett halvt dygn på flygplatsen i Singapore, innan jag åkte vidare mot Paris. Mina medresenärer kunde inte hålla tillbaka sin glädje eftersom de fick tillfälle att åka in till city och shoppa. Amatörer tänkte jag för mig själv och log lite snett över deras banala glädjeutbrott. Jag har alltid föredragit Dubai, eller varför inte Mall of America framför Singapore som visserligen är trevligt men alldeles för fuktigt för att trigga min shoppinglusta. Efter att jag tillbringat någon timme på flygplatsgymmets löpband flankerad av ett sällskap skräniga malajer som störde min koncentration, beslöt jag mig för att gå ner till bokhandeln och tanka på lite bildningskapital. När jag botaniserat bland litteraturen en stund stod jag till sist med två böcker i nävarna, redo att slå mig ner i vip-loungens fåtöljer; ”The jewish century” av Berkeleyhistorikern Yuri Slezkine samt ekonomhistorikern David Landes bok ”The wealth and poverty of nations”.

Landes menar att geografiska faktorer har haft stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i världen. I länder nära ekvatorn har helt enkelt klimatet inte tillåtit lika många arbetstimmar som det gjort i Europa. Detta har varit fallet ända fram tills luftkonditioneringen slog igenom vilket möjliggjorde utveckling i områden som södra USA, eller för all del, Singapore. Ok, fair enough, men nu råkar det ju faktiskt finnas luftkonditionering, så vad är då problemet i resten av tropikerna?

Innan jag går in på det, låt mig bara presentera Slezkine's idéer. Slezkine menar att den första verkligt kosmopolitiska gruppen gruppen som uppstått i mänsklighetens historia är judarna eftersom de började syssla med handel och serviceproduktion medan resten av världen fortfarande var upptagen med att gneta med stenhackorna i sina självförsörjande och så notoriskt ineffektiva jordbruk. Judarna var pionjärer i det som skulle bli en grundläggande arbetsdelning i mänsklighetens historia; den mellan dem som Slezkine kallar lite tjusigt kallar för Merkurianer, kosmopolitiska entreprenörer och Apollonianer, självförsörjande bönder, konservativa bönder. Efter det moderna samhällets genombrott har Merkurianerna växt fram som bemästrare av det nya systemet . Enligt Slezkine är själva innebörden av begreppet modernitet att Appollonianer gradvis omvandlas till urbana, mobila och flexibla Merkurianer. I detta avseende har judarna varit synnerligen framstående och därav också bokens titel . Visst, det ligger kanske något i vad han säger, men uppriktigt sagt luktar det också knastertorr historiker som inte sett verkligheten bortom den som utsikten från länsstolen på Berklelykontoret medger. Han verkar också, om ni ursäktar, ha suttit och stirrat ner i konjakskupan lite för länge.

Nej, tillåt mig presentera ett mer adekvat begreppspar som är bättre rotat i empiriska fakta; ”doers” och ”talkers”. Det finns doers – människor som spottar i nävarna och gör ett ärligt handtag – och så finns det talkers. Talkers kan vara bra på att prata. Ibland skrämmande bra, men när det kommer till att leverera mätbara, handgripliga resultat, då är plötsligt alla talkers som bortblåsta. Om du är i Sverige återfinner du talkers på vilken humanistisk eller samhällsvetenskaplig institution som helst på universitetet. Där sitter dom och slänger sig med en slags Bob Marley mumbo jumbo inlindad i en kvasiintellektuell språkdräkt. Om du är i tropikerna ligger de under en palm (alternativt under en jättelik sombrero) hela dagen och pratar om att slåss mot överklassförtryckarna innan de masar sig hem till lerhyddan för att spöa frugan som spenderat arbetsdagen på åkern. Så svaret på frågan om tropikernas problem förefaller ganska uppenbart, även om få faktiskt vågar säga det. De lider av en skriande brist på doers.

Begreppsparet kan för övrigt tillämpas på en mängd sociala fenomen; Doer: närande - Talker: tärande, Doer: mars -Talker: venus, Doer: Winston Churchhill -Talker: Neville Chamberlain, Doer: Ronald Reagan - Talker: Jimmy Carter. Och slutligen är det dags att klämma fram dagens sanning; doer: USA -talker – Europa. Europeer är västvärldens ärketalkers. Europeer älskar att leva på bidrag och gnälla på USA samtidigt som de inte begriper att den fria världen endast överlever under handfast amerikanskt beskydd från lirare som Mulla Krekar & co. Medan europeer putsar mustacherna och sponsrar franska vinbönder riskerar jänkarna liv och lem för att skydda den fria världen.

Så nästa gång du ser en förvirrad lirare från universitetet i skinnväst, otrimmat skägg och med skjortan stinkande av matos som gaggar om asymmetriska maktrelationer och konsekvenserna av kapitalets ökande mobilitet då vet du vad du ska kalla honom. Kom bara ihåg var du hörde det först.

Den goda viljan

Den flitige läsaren har vid det här laget säkerligen noterat att jag fascineras av det fria valet. Jag har i flertalet inlägg berört dålig självdisciplin. Saknar man kontroll över sina drifter leder detta ofelbart till överkonsumtion av spp (self pity products). Det är klassiska spp som tobak, alkohol och narkotiska preparat. Men det kanske största problemet och dessutom det socialt mest accepterade är överkonsumtion av socker och fett. Detta missbruk anses vara primärt av privat och individuell karaktär. Det förs också fram diverse genetiska teorier om varför en stor del av befolkningen är överviktig. Alkoholism är betydligt mer skamligt. Trots att alkoholismen av medicinsk forskning samstämmigt framhålles som en nästan uteslutande genetiskt betingad åkomma. Övervikt och rökning däremot är snarast att anse som brist på självdisciplin. Jag avser i detta inlägg förklara varför.

Vi, det vill säga människan, vet nämligen hur vi själva är. Vi känner till vårt eget innersta väsen och vet att vi alltid har ett val. Detta är en kunskap om sig själv som är absolut sann och inte teorier. Det fria valet är alltid närvarande. Vilken situation vi än hamnar i eller vad vi än gör vet vi att vi hade kunnat agera annorlunda - även om det teoretiska förnuftet säger att handlandet avgörs av externa händelser. Ett mycket enkelt tankeexperiment visar detta.

Låt säga att du sitter och dricker en perfekt blandad bloody Mary på en servering i Hamptons. Plötsligt kommer en klart narkotikapåverkad yngling fram med en stilett i handen. Han ber dig att ta fram alla dina pengar och din IWC Portugese. Eftersom du förmodligen tänker i kausala termer knäpper du upp alligatorarmbandet och fiskar fram sedelklämman. Samtidigt vet du att du hade kunnat låta bli att följa rånarens uppmaning. Förmodligen hade du fått fyra hugg strax under revbenen och liggande i fosterställning blivit plockad på dina värdesaker. Det är också en möjlighet att du hade kunnat knuffa kafébordet över ynglingen och uppsöka hjälp ett par meter bakom dig där ett par polospelare hinkade Staropramen.

Du kan handla impulsivt eller underkasta dig förnuftets krav. Den kritiska moralen dikteras av förnuftet, inte av den subjektiva viljan. Eftersom dina handlingars konsekvenser inte kan klart avgöras i förväg kan vi inte kräva att våra handlingar ofelbart gagnar våra medmänniskor. Däremot bör vi alltid utföra våra handlingar med den goda viljan. Den goda viljan är, som Kant uttryckte det, det enda ovillkorligt goda.

Förnuftet som bör finnas hos varje individ uppställer två imperativ.

Det kategoriska imperativet:
Handla enbart efter den maxim om vilken du tillika kan vilja att den blir allmän lag.

Det praktiska imperativet:
Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan också som alltid tillika som ett ändamål.

Detta ger vid handen att du inte skall frossa i bakelser, bli fet och belasta samhället. Du kan inte rimligen vilja att ALLA andra skall göra det. Du skall inte röka och förpesta din omgivning få KOL och belasta samhället – du kan förhoppningsvis inte vilja att ALLA andra skall göra det. Du skall inte svartjobba eller missbruka sjukförsäkringen och så vidare. Jag tror att flertalet människor skulle hålla med mig om detta men lik förbannat finns det fullt av överviktiga och rökande free riders. Två ting fyller själen med ständig ny och tilltagande beundran och vördnad, ju oftare och intensivare tanken sysslar med dem: den stjärnbeströdda himlen över mig och den moraliska lagen inom mig.

Immanuel Kant 1781 och Olav G Enberg 2007

Hur ligger landet?

Hur är det på glesbygden egentligen? DN igår menar att folk på landsbygden är fetare, röker mer och konsumerar mer alkohol än vad man gör i storstaden. Jag har rätt mycket på jobbet just nu men slänger ur mig en hypotes som jag gärna ser att man kommenterar. Att stryka omkring arbetslös på landbygden utan arbete ger en sämre mental hälsa, som leder till en större konsumtion av SSP:s (self-pity product).

I alla sammanhang jag stött på någon svensk glesbygdsbo så blir det inget gjort. Det ska drickas kaffe på bit, fat och fan vet vad. Vad som man däremot har producerat till vansinne är tjejer som ligger med Robbinson-Robban och stort missnöje över att man känner sig bortglömda i dagens Sverige. Vi har inte glömt er, ni gömmer er. Det kanske är dags att ta sin rökstinkande överdimensionerade bakdel och delta lite? Vad tror ni? Och framför allt; har ni sett en person från glesbygden göra annat än gnälla?

Konsonantkavalkad

Vem är Povel Ramel? Vad har han uträttat över huvud taget? Han har en förmåga att skjuta ur sig konsonanter vid de mest olämpliga tillfällen men det gör ingen sommar i min värld. Min fulla övertygelse är att folk tycker att det är lite skojigt med en friherre som ser ut som en 250 år gammal Karlsson på taket. Sedan har han lyckats sälja in att han är så där lite lagom finurlig och bara strålande intellektuell. Han har ofta kritiserats för att han inte använt sina tungvrickande texter för politisk satir men svaret på den frågan är nog ganska enkel - han är korkad. Han fixar en revy här och där precis som varje liten svensk håla har en välbesökt nyårsdito.

Karamellodiktstipendiet är kanske Sveriges mest komiska pris - och då inte alls som den lille konsonantgreven tänkt sig. Den lille fete gubben står med en strut karameller och en generad pristagare står bredvid med en konsumkasse på huvudet. Listan på pristagare är en enda lång sorlglig läsning; Peter Dalle, Magnus Uggla, Fredrik Lindström och The Real Group.

Krkrmp pnkndnd gmkkkkrttrtrtkk på dig själv jävla gubbe!

Nachos libre

Jag var på en diné hos ett medelålders svenskt par för ett par veckor sedan. De hade bjudit in några andra par och undertecknad. Till min stora förtjusning hade de också bjudit in en förtjusande holländsk tjej tillfälligt stationerad i Hong Kong. Paret förfogar över en bedårande våning i Repulse Bay bara 15 minuter med taxi från centrala HK.

Kvällen inleddes med en liten drink med tillhörande konversation på balkongen. Containerfartygen rör sig som ett lämmeltåg i Sydkinesiska sjön som glittrar framför oss. En bra kväll med goda förutsättningar att lämna en god eftersmak.

Det är möjligt att allt blev så bra som jag trodde. Inte minst för att jag den holländska tjejen serverade perfekt pocherade ägg på morgonen i hennes kryp in på Victoria Peak. Det enda som dock etsar sig fast i minnet är något värden berättade för mig dagen efter på vårt möte. Mitt i vår dragning så ringer nämligen hans privata telefon som endast används av hans fru. Han ursäktar sig och lämnar mötet. När han kommer in igen är han så uppfylld av skräckblandad förtjusning att han redogör hela samtalet för alla i rummet. Kineserna och indoneserna förstod inget utan tog mest tillfället i akt att dricka en klunk kaffe. Britterna och jag blev dock helt perplexa.

Det visade sig att det andra svenska paret hade haft med sig en påse nachos till middagen. Bara det ett socialt snedsteg så att det hade räckt till veckor av skvaller på Finds. Nu toppade dock den lille ingenjören och hans fru med att dagen efter komma och hämta tillbaka påsen. Den gick ju inte åt som han själv tydligen hade uttryckt det.

Det är möjligt att man gör så i det där lilla provinshålet där han normalt är stationerad. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att han jobbar för en stor skandinavisk telefontillverkare i Kista. Ett litet tips till dig i framtiden - när du lämnar Kista så skall du nog lämna dina nachos hemma.

Far till sin far?

Jag har ett ganska pressat schema och vill därför planera att träffa folk som jag gillar, eller jag kanske ska säga gillade. Jag ringde en gammal kompis från studenttiden (han var given kurstvåa) och tänkte att vi kunde göra staden då jag kom och hälsade på. Han har valt en lite annorlunda väg än mig eftersom han skaffat barn. Detta har visat sig vara en bottenlös källa till förtret och irritation. Han påpekar allt som oftast att jag inte har kommit lika långt som honom i livets labyrint. Jag har aldrig orkat tala om för honom att man inte vet hur långt man har kommit i en labyrint, det är ju själva poängen. Jag har inte heller orkar ta upp att han är skitråkig. Man kan nu fråga sig varför killen är så förbannat trist. För det första borde han nog göra någonting åt sin sexuella frustration, kanske jobba lite kvällar, vad vet jag. För det andra har hans förmåga att komma i tid blivit så pass dålig att vi nu inte hinner ses i den utsträckning som jag önskar, eller kanske är det lagom vid närmre eftertanke. Men framför allt; sluta låta ditt barn uppfostra dig!

Hur kan det vara så att en intelligent individ när han/hon får barn tar över sina föräldrars föräldrarroller och ändrar sin livsstil med en massa hänvisningar till förebilder och uppfostran. Man har ju hört; barn gör inte som man säger till dem, de gör som man visar. Det har gjort undersökningar på detta när det gäller rökning, och det har visat sig helt fel. Det viktigaste är vad man som föräldrar visar för hållning till cigaretter. Att det sedan råkar vara så att de som röker är så dumma att de inte fattar det är en annan femma. Det kommer förmodligen visa sig att barn till feta som röker också i större utsträckning röker.

Man stöter på dessa präktiga småbarnföräldrar överallt. De står i baren och ska bara ha en öl till alldeles för länge, vilken självlögn. När jag var liten hade jag klara regler att följa. Följde jag inte dessa fick det konsekvenser. Om jag inte hade vett nog att göra som jag blev tillsagd utan opponerade mig kunde ett svar i stil med; du är barn, vara nog. Är du rasist men säger att rasister är fega svin, kommer ditt barn att tro dig. Att du sedan är och köper tidingen även tre och en halv vecka innan julafton spelar alltså ingen roll. Med andra ord går barn på nästan allt du säger, just för att det är du!

Så i morgon vill jag slippa en överseende blick och suckar bara för att man dyker upp bra sliten till förhandlingarna imorgon, eller vad som nu står på schemat?

Inte utan min utilitarism

Jag är en varm anhängare av utilitarismen. Detta anses av många vara en kall och cynisk livsåskådning. Är det inte egentligen precis tvärt om. Nu när jag befinner mig i Sydney så har jag på mina promenader, mellan Park Hyatt och Darling Harbour där konferensen äger rum, noterat ett betydligt mer utlitaristiskt sätt att hantera trafik och gående. Här är det korta intervall med grön gubbe så att de stora massorna av bilar och bussar kan ta sig fram på gatorna relativt ostörda.

Detta är att jämföra med den horribla zebralagen som riksdagen i Sverige klubbade igenom för ett par år sedan. Så fort man sätter en tå på ett övergångsställe så förväntar sig den gående att hela världen skall stanna. Bilar, bussar och annan kommersiell trafik med hundratals personer skall vänta på att två skolkande trettonåringar behagar korsa vägen. En hastig uträkning ur ett nationalekonomiskt perspektiv ger vid handen att Sverige tappar tiotusentals kronor i skatteintäkter varje gång Kevin och Cassandra korsar vägen. Det är ganska enkel matematik. Ett par hundra personer varav åtminstone hälften (även i Sverige trots de skyhöga sjuktalen) är ute på någon form av tjänsteärende som blir försinkat. Bara alla drabbades timlön torde snabbt bli utgifter att räkna med. Multiplicerar man sekunderna som går till spillo dagligen vid ett trafikerat övergångsställe med alla som får vänta så har vi snabbt kostnader att räkna med.

Som om inte detta var nog så växer irritation, stress och ångest hos alla bilförare och kollektivtrafiksresenärer varje gång Kevin och Cassandra skall rulla över gatan för att köpa Blå Blend. Denna stress och ångest leder till fler trafikolyckor, ökad alkoholism och ökad kvinnomisshandel.

Den här zebran skall skjutas fortast möjligt och spännas upp på väggen.

Förbud mot hårspray på krogen

Häromdagen satt jag på krogen och hade just ätit middag. Som alltid efter en måltid beställde jag in en enkel espresso, tog fram min hårspray och började spraya mitt hår. Då hade paret vid bordet bredvid mage att snäsa åt mig att sluta spraya.

- Vi försöker äta här, fräste mannen. Det där stinker och det kommer i vår mat.

- Och det sätter sig i våra kläder, fyllde hans feta fru i.

Vilken fräckhet! Det är väl min rättighet att fixa till min frisyr efter att jag ätit middag? Efter att jag sagt något fyndigt och elakt om att kvinnans tråkiga attityd passade väl ihop med hennes väldigt tråkiga och platta frisyr, blev det en himla kalabalik som slutade med att paret bytte bord. Kunde de inte bara gjort det direkt istället för att hoppa på mig när jag utövade mina rättigheter i ett fritt land?

Ett par dagar senare skulle jag äta middag på samma krog, men blev igenkänd av dörrvakten, som frågade om jag tänkte uppföra mig den här kvällen. När jag deklarerade att jag säkert skulle vilja spraya håret efter middagen förklarade vakten att i så fall fick jag göra det ute. En sån idiot! Det är ju minusgrader ute. Ska jag behöva gå ut och spraya håret bara för att nån sur gammal Svensson-tant tycker att det luktar lite illa? Jag gick självklart inte in i den restaurangen vare sig den kvällen eller någon annan kväll sedan dess.

Eftersom det är lite mer intressant med större sammanhang följer jag den brittiska och amerikanska lagstiftningen mer noggrannt än den svenska, men nu har jag förstått att det förra sommaren infördes ett förbud mot att spraya på krogar och barer över hela Sverige. Något försenad känner jag att jag inte kan sitta stilla utan att protestera mot denna typ av överförmynderi och inskränkning i personlig frihet. Jag, liksom många andra, är mån om min frisyr och precis som jag efter älskog vill fullborda natten genom att spraya till frissan vill jag självklart spraya efter en måltid eller några öl på krogen. Det stressar ner mig att veta att min frisyr ser okej ut. Visst, jag vet att det kan vara skadligt för mig att andas in gaserna från sprayflaskan flera gånger om dagen, men om detta höjer min livskvalitet ska det naturligtvis vara upp till mig huruvida jag vill fortsätta eller inte.

Man motiverar den nya lagen bland annat med att personalen på krogen idag får i sig så mycket hårspray att det är skadligt för dem. Det man inte tänker på är att om man frågar personalen på många restauranger visar det sig, självfallet, att majoriteten av dem är sprayare själva. Det kommer säkert att kännas märkligt för dem att förbjuda andra att spraya när de själva skulle vilja göra det.

Ett annat argument för lagen är att människor ska kunna gå ut och äta middag utan att behöva få hårspray i sin mat eller sina kläder. Då tycker jag hellre att dessa personer kan öppna egna restauranger som är sprayfria, så får vi se om det finns nån marknad för dem. Det är naturligtvis bara en minoritet som vill ha det sprayfritt, så de restaurangerna kommer att dö ut direkt. Vi sprayare drar runt många krogar och barer och nu efter att lagen trätt i kraft kommer många av dessa att få stänga ner verksamheten eftersom vi kommer att stanna hemma eller flytta till Alicante, där friheten är lite större. Tyvärr! De ställen som ändå överlever kommer att bli mycket tråkigare ställen, eftersom alla vet att vi som är måna om våra frisyrer och vill spraya när vi är ute är lite roligare personer än de som inte sprayar. På min arbetsplats är det många icke-sprayare som sätter sig med oss sprayare när det är fika eftersom ”det alltid är roligare hos oss”.

Nej, riv upp denna olyckliga, frihetsberövande lag innan krogar stänger på löpande band, och prata inte med mig på morgonen förrän jag fått min kopp kaffe och mitt morgonspray!

Vänligen men bestämt,
Olav