Who talks the talk?

Tidigare har jag publicerat inlägg där världsproblem diskuterats. Detta har i sin tur lett till kommentarer där man menar att jag förenklar problematiken. I mitt jobb leder alla typer av samarbete med talkers till detta. Vi har faktiskt mål och chefer som kräver resultat emedan en talker i regel faller igenom maskorna i det system de befinner sig. Han avancerar inte men får heller inte sparken, på sin höjd blir han omplacerad men i värsta fall sparkas han snett uppåt. På lång sikt blir han givetvis isolerad och får färre uppdrag, men man ska säga att även en talker har sin plats i en grupp. Hade det funnits lite fler talkers på sent 30-tal i tysklands ledning, hade nog historien sett lite annorlunda ut.

Det är väl egentligen här som problematiken ligger. Som doer har man ett mycket större ansvar. Detta ansvar har en talker i det närmsta patologisk skräck inför. Inom psykologin ligger detta ganska nära vad man kallar "passiveagressive behavior". Det är givetvis så att inte alla talkers är sjuka men de har en stor risk att hamna där.
Hur ska man då tackla en talker?

En sak som är säkert är att talker-beteendet följer med ända in i fikarummet, så tänk dig för, den terrängen kan de. I projektstyrning är det viktigt att man lyckas delar upp problemet i mindre delar. Dessa delar måste vara ganska isolerade så man kommer framåt i arbetet; ett avslut är en framgång. Visar det sig att något är mer komplicerat än vad man i början trodde, delar man upp denna del i fler delar. En talker hamnar här ofta i mindmap-resonemang och väldigt komplicerade problemställningar. På något sätt verkar det som om det alltid är talkern som får de svåraste uppgifterna.

Här kommer den första chansen; försök få talkern ganska isolerad från början, han kommer att sitta där, inte komma någon vart, och försöka sänka det allmänna tempot. Detta ger regel nummer två; hans bidrag får inte bli en flaskhals. Det bästa man kan göra är att hitta på uppgifter som går helt stick i stäv mot de övriga arbetsuppgifterna, en så kallad alternativ väg. Om det nu mot all förmodan skulle visa sig vara ett bra alternativ gör man samma uppdelning igen, och vips så sitter han återigen i periferin (han har oftast satt sig där själv i alla fall). Det är i denna position han i regel är bäst.

Eftersom en talker oftast inte är dum kan han generera smarta kommentarer samtidigt som han inte kan förstöra arbetsgången, lite som en teknolog (se tidigare inlägg). När sedan projektet är slut tar man alla chanser att få honom misskrediterad på alla vis, helst med honom närvarande. På detta vis kommer han att varken vilja jobba med dig eller någon annan i projektet mer, vilket dina kollegor kommer att uppskatta och det bådar gott för framtiden.

När det gäller tredjevärlden-problematiken måste man göra samma sak. Vi som försöker lösa dem; se till så att inte folk svälter och ge inte talkern en chans att komplicera, de behövande har det komplicerat nog. Så om du känner att jag generaliserar och målar med för stora penslar, skicka mig ett gästinlägg så publicerar jag det. Det kommer att bli långt, tjatigt och helt obegripligt men jag kan hjälpa dig med det också.