Staten, adeln och konsten

1917 ställde konstnären Marcel Duchamp ut en pissoar och ett flaskställ i ett traditionellt konstsammanhang. Duchamps grepp var enormt effektivt och kom att förändra hela västvärldens konstuppfattning, vilket medfört att konstlivet sedan dess utvecklats på ett sätt som gör att det inte längre går att fastställa vad konst egentligen är. Enligt den franske tänkaren Pierre Bourdieu kan konst idag endast definieras som något som en person som kallar sig konstnär definierar som ”konst”. Personen i fråga måste också lyckas övertyga minst en annan person att detta något är ”konst”. Under senare halvan av 1900-talet har konstbegreppet kommit att bli fullständigt vidöppet. Det var länge sedan man med konst enbart syftade till marmorskulpturer och oljemålningar.

Enligt de grupper som idag sysslar med konst kan den samtida konsten exempelvis bestå i att en person ligger och låtsas sova i en säng som placerats i en mataffär. Konst kan också avse en person iförd motorcykelhjälm som dansar i ett köpcentrum. Begreppet konst kan vidare omfatta en kornig videofilm av en man som låter sig skjutas med ett luftgevär i skinkan. Eller varför inte en före detta Robinson-deltagare som åker till Baltikum för att ha sex med prostituerade. Den här utvecklingen är inte nödvändigtvis problematisk i sig. Om någon nu vill smörja in sig själv med nyslungad, kanadensisk honung och vandra genom Heron City med Traci Lords självbiografi i den ena handen och koranen i den andra, och kalla upptåget för konst så ser jag inte några som helst problem med det. Vad som däremot är problematiskt är att den svenska staten genom olika konstråd, konsthögskolor och riktade ekonomiska stöd vill bestämma vad som ska inrymmas i det uppenbarligen obestämbara begreppet ”konst”.

Med ett vidöppet konstbegrepp är det nämligen omöjligt att definiera vem som har rätt att kalla sig konstnär. Trots detta rekryteras varje år, utifrån helt godtyckliga kriterier, blivande konstnärer till konstakademierna. Denna statliga urvalsprocess fortsätter sedan i konstråden där tjänstemän utsedda av kulturdepartementet agerar smakdomare åt folket.

Ibland får man höra att vi måste stödja konsten eftersom den är viktig för demokratins fortsatta vitalitet. Kan någon förklara för mig varför det skulle vara så? Varför är det viktigt för demokratin att finansiera självupptagna medelklassungdomars självförverkligande aktiviteter med offentliga medel? Visa mig varför det är viktigt för ett livskraftigt folkstyre att statsstödda ”konstnärer” sitter kluddar och drejar på Österlen. Vore det inte viktigare för demokratin om fler människor någon gång närvarade på ett kommunfullmäktigemöte istället för att klädsamt flanera genom konsthallen efter shoppingrundan ytterligare en lördagseftermiddag?

Jag tror att det är hög tid att ifrågasätta om det verkligen är befogat att utifrån ett demokratihänseende låta svenska förvaltningsorgan styra och ställa inom kulturlivet. Är det verkligen sunt utifrån ett demokratiskt perspektiv att ha en konstnärskår som är direkt beroende av att hålla sig väl med en statstjänstemannaelit? Och bör man inte ifrågasätta det lämpliga i att staten, i ett mångkulturellt samhälle, ger ekonomiskt stöd åt vissa specifika kulturyttringar? Är det faktiskt inte i själva verket så att det svenska konstlivet egentligen är djupt odemokratiskt och exkluderande. Makten att bestämma vad som är konst ligger trots allt i händerna på en liten statstjänstemannaelit som helt egenmäktigt tillåts avgöra vilka som får tillträde till den konstnärliga arenan i Sverige. Detta har föga överraskande föranlett en kraftig social snedrekrytering inom konstområdet. Varför är annars adliga efternamn så vanligt förekommande inom det statsstödda kulturlivet, inte minst bland dem som sitter på konstprofessurer eller bland dem som lyfter statliga konstnärslöner?

Att vi överhuvudtaget har konstutbildningar är egentligen mycket märkligt. Inga andra kulturområden är utformade på ett liknande sätt. Tanken att det skulle finnas statliga författarskolor där statligt sanktionerade författare väljs ut av en tjänstemannakommitté framstår inte bara som absurd utan också djupt skrämmande, som hämtad från en Orwellsk mardröm. Än mer absurd framstår kanske tanken på statliga punkrocksutbildningar administrerade av erfarna punkrockare som fått statstjänstemannatjänst.

Föreställ er Joey Ramone som ordförande i en kommittée med uppdrag att välja ut vilka som ska få tillträde till 120-poängsutbildningen i punkrock på högskolan på Gotland. Att i det läget påstå att ”punk’s not dead” vore ren lögn. Min poäng är emellertid att det är lika absurt att Marie-Louise Ekman innehar en statligt finansierad professur i ”konst”. Medborgarna kan själva avgöra vad de betraktar som konst, oavsett om det handlar om Pål Hollender, Ison & Fille, Lasse Åberg, Michael von Hausswolf, Feven eller Carl Johan de Geer.

Nej, låt staten syssla med det en stat ska syssla med, det vill säga leverera offentliga nyttigheter som rättssystem, vägnät, skolor och andra nödvändiga funktioner som inte marknaden förmår att tillhandahålla på egen hand. Låt sedan oss kulturkonsumenter själva avgöra vad vi anser är god konst.