Far till sin far?

Jag har ett ganska pressat schema och vill därför planera att träffa folk som jag gillar, eller jag kanske ska säga gillade. Jag ringde en gammal kompis från studenttiden (han var given kurstvåa) och tänkte att vi kunde göra staden då jag kom och hälsade på. Han har valt en lite annorlunda väg än mig eftersom han skaffat barn. Detta har visat sig vara en bottenlös källa till förtret och irritation. Han påpekar allt som oftast att jag inte har kommit lika långt som honom i livets labyrint. Jag har aldrig orkat tala om för honom att man inte vet hur långt man har kommit i en labyrint, det är ju själva poängen. Jag har inte heller orkar ta upp att han är skitråkig. Man kan nu fråga sig varför killen är så förbannat trist. För det första borde han nog göra någonting åt sin sexuella frustration, kanske jobba lite kvällar, vad vet jag. För det andra har hans förmåga att komma i tid blivit så pass dålig att vi nu inte hinner ses i den utsträckning som jag önskar, eller kanske är det lagom vid närmre eftertanke. Men framför allt; sluta låta ditt barn uppfostra dig!

Hur kan det vara så att en intelligent individ när han/hon får barn tar över sina föräldrars föräldrarroller och ändrar sin livsstil med en massa hänvisningar till förebilder och uppfostran. Man har ju hört; barn gör inte som man säger till dem, de gör som man visar. Det har gjort undersökningar på detta när det gäller rökning, och det har visat sig helt fel. Det viktigaste är vad man som föräldrar visar för hållning till cigaretter. Att det sedan råkar vara så att de som röker är så dumma att de inte fattar det är en annan femma. Det kommer förmodligen visa sig att barn till feta som röker också i större utsträckning röker.

Man stöter på dessa präktiga småbarnföräldrar överallt. De står i baren och ska bara ha en öl till alldeles för länge, vilken självlögn. När jag var liten hade jag klara regler att följa. Följde jag inte dessa fick det konsekvenser. Om jag inte hade vett nog att göra som jag blev tillsagd utan opponerade mig kunde ett svar i stil med; du är barn, vara nog. Är du rasist men säger att rasister är fega svin, kommer ditt barn att tro dig. Att du sedan är och köper tidingen även tre och en halv vecka innan julafton spelar alltså ingen roll. Med andra ord går barn på nästan allt du säger, just för att det är du!

Så i morgon vill jag slippa en överseende blick och suckar bara för att man dyker upp bra sliten till förhandlingarna imorgon, eller vad som nu står på schemat?