Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa

Jag känner mig nödgad att komma med ett erkännande. Jag är nu tillbaka i London efter ett par hektiska veckor ute i fält. När jag kom hem till lyan i Bayswater slog det mig att det inte var länge sedan jag bevittnade en mycket grov misshandel i Hyde Park. En misshandel som sedermera slutade med att personen avled. Det var en pakistansk man som blev ihjälslagen bara ett tiotal meter från mig. Jag satt visserligen skymd men gärningsmännen torde ändå ha noterat min närvaro. De var tydligen också pakistanier läste jag i tidningen. Man misstänkte någon affärsrelaterad fejd. Hur som helst så gjorde jag inget för att ingripa. Inget alls. Snarare var jag som paralyserad. Inte av skräck eller rädsla utan snarast av fascination för det som hände. Jag följde allt från början till slut sittandes på min bänk med fingrarna vilande på laptopen.

Jag kan inte släppa känslan den eftermiddagen i parken. Man kunde ta på luften. Man kunde dofta den misshandlade mannens rädsla. Det hela var en mycket omskakande upplevelse. Äcklad och adrenalinstinn gick jag hem till min våning och drack ett par Stoli i absolut tystnad. Jag blickade ut över hustaken och undrade över vad det krävs för att döda en man. I mitt arbete reser jag mycket i utvecklingsländer och jag konfronteras dagligen med sorgen som drabbar familjerna då någon dör av hunger eller våld. Den känslan infinner sig dock sannolikt inte då man bringar någon om livet mitt i en av världens storstäder. Det känns snarast som ett närmast pikant inslag i den urbana miljön. Det hör till att ljusskygga individer tar livet av varandra på mer eller mindre kreativa vis.

Skall jag på detta morbida vis känna mig priviligierad att ha mött storstadens baksida tillika charm. Jag har ju trots allt valt att bosätta mig i London för att det är en sådan intressant och mångfassetterad stad. En stad som ger och tar.

Det enda som egentligen bekymrade mig var att någon av gärningsmännen skulle få för sig att stjäla min laptop men mina beräkningar från Aceh. Det hade varit pest att få göra om den skiten.