Inte utan min utilitarism

Jag är en varm anhängare av utilitarismen. Detta anses av många vara en kall och cynisk livsåskådning. Är det inte egentligen precis tvärt om. Nu när jag befinner mig i Sydney så har jag på mina promenader, mellan Park Hyatt och Darling Harbour där konferensen äger rum, noterat ett betydligt mer utlitaristiskt sätt att hantera trafik och gående. Här är det korta intervall med grön gubbe så att de stora massorna av bilar och bussar kan ta sig fram på gatorna relativt ostörda.

Detta är att jämföra med den horribla zebralagen som riksdagen i Sverige klubbade igenom för ett par år sedan. Så fort man sätter en tå på ett övergångsställe så förväntar sig den gående att hela världen skall stanna. Bilar, bussar och annan kommersiell trafik med hundratals personer skall vänta på att två skolkande trettonåringar behagar korsa vägen. En hastig uträkning ur ett nationalekonomiskt perspektiv ger vid handen att Sverige tappar tiotusentals kronor i skatteintäkter varje gång Kevin och Cassandra korsar vägen. Det är ganska enkel matematik. Ett par hundra personer varav åtminstone hälften (även i Sverige trots de skyhöga sjuktalen) är ute på någon form av tjänsteärende som blir försinkat. Bara alla drabbades timlön torde snabbt bli utgifter att räkna med. Multiplicerar man sekunderna som går till spillo dagligen vid ett trafikerat övergångsställe med alla som får vänta så har vi snabbt kostnader att räkna med.

Som om inte detta var nog så växer irritation, stress och ångest hos alla bilförare och kollektivtrafiksresenärer varje gång Kevin och Cassandra skall rulla över gatan för att köpa Blå Blend. Denna stress och ångest leder till fler trafikolyckor, ökad alkoholism och ökad kvinnomisshandel.

Den här zebran skall skjutas fortast möjligt och spännas upp på väggen.