Med världen som skådeplats

När jag landade i Sydney mötte jag ett par svenskar som stod och gnällde att deras a-kassa inte automatiskt skickades till deras boende på Manly. I ren aggression knåpade jag alltså ihop detta svar i taxin till stan.

I mitt jobb ser jag ofta utsatta och fattiga delar av mänskligheten. Det är med detta för ögonen som min avsky för feta, slappa, oföretagsamma och dumma människor har tagit form. Hur kan Janne Svensson sitta i Jönköping utan jobb och gnälla över att den nya regeringen ändrar villkor för A-kassan, när Idris Abdi får ögonen utstuckna av milisen i Kongo, man blir ju illamående. Med min gedigna nationalekonomiska grund hävdar jag givetvis inte att man ska sitta och ha dåligt samvete för att man sitter men munnen full sv silverskedar. Det kanske dock är dags att spotta i nävarna, klia sig i huvudet tänka ut hur man kan rädda världen.

Mina föräldrar började tidigt få mig intresserad av omvärlden. Detta genom en grundplåt till en internationell frimärkssamling. Frimärken fyllde dock inte min törst efter verklighet, men det gav mig en bra bild av andra kulturer och dess geografiska utbredning. Det som inte det Svenska systemet i Östersund och Göteborg kunde ge mig fick jag från min far. Som med erferenheter från såväl FN som SIDA väckte frågor i mig som jag fortfarande letar svaren på.

Jag är väl medveten om att alla inte kan ha en far med så stimulerande intellekt, men vi har alla haft tillgång till hela västvärldens pallett av information. Jag vet inte varför skillnaden är så stor mellan mig och Svenne Banan men den totala avsaknad av äventyrslust jag stöter på i Europa, och i synnerhet i Sverige, gör att jag gärna kallar mig världsmedborgare framför svensk.